Älgåprofilen april: Sune Esbjörnsson

När Sune Esbjörnsson var 11 år gammal började han spela i Älgås pojklag. Två gånger i veckan cyklade han från hemmet på Finnskogen till Älgvallen. Med mycket utförsbackar var detta en behaglig tur, i alla fall på vägen till träningen. På hemvägen var det mindre lättrullat och inte lika behagligt, särskilt inte senare på hösten.

– Det var inte så roligt när man var 11 år och lite mörkrädd, berättar Sune med ett skratt.

Bara ett par år senare, vid 13 års ålder, började han träna med A-laget.

– Då behövde jag inte cykla längre utan då åkte jag bil ihop med Knut Andersson.

Debuten i A-laget spelades på bortaplan mot Bortan och var minnesvärd på sitt sätt. Sune var inte särskilt stor och uppvaktades hårt av en motståndarspelare, i alla fall under den första halvleken.

– Han blev utvisad i andra halvlek.

Bäst i väst på försvar

Med tiden växte Sune till sig och laget lika så. 1969 stod Älgå som seriesegrare i division 7 efter att ha haft västvärmlands bästa försvar den säsongen. Sune var en klippa i denna backlinje som endast släppte in sju mål på 18 matcher.

– Vi var rena väggen, konstaterar Sune.

Detta bidrog till att han blev uttagen till presslaget i Arvika. Som namnet antyder var detta ett lag med spelare som tidningarna valde ut och satte samman. Belöningen var att möta Arvika som då spelade i division 2.

– Jag spelade högerback och fick möta Kurt Johansson som kommer från Hillringsberg, berättar Sune och fortsätter:

– Han sprang som en älg! Han sprang ifrån mig varje gång.

Detta var en sådan match där Sune inte var nöjd med sin insats. För någon som hatar att förlora finns det några svidande minnen från spelarkarriären.

Ett av dessa hände inte i Älgå, utan i Koppom där Sune spelade under ett par säsongen.

– Jag glömmer aldrig första matchen för Koppom. Vi mötte Vitsand och jag skulle punktmarkera en spelare som hette Leif Johansson. Vi förlorade med 5-1 och han gjorde alla mål, berättar Sune med ett skratt.

Fotbollslaget 1972. Sune Esbjörnsson på främre raden, trea från vänster.

Blev spelande tränare

Sessionen i Koppom var dock en parentes, i övrigt var det Älgå som Sune tillhörde. Han var inte bara spelare utan också lagkapten i många år. Dessutom var han spelande tränare i ett par omgångar. Först 1970 då han tog över efter Rune Björklund och sedan i mitten i 70-talet efter fyra år med Arne Erlandsson.

– Erik Lööf var kassör på den tiden och frågade om jag ville bli tränare.

Detta var ett uppdrag som Sune tog på allvar och han gick många olika tränarkurser. En av dessa tog honom till Halmstad där varje kursdeltagare hade i uppdrag att hålla ett femminuters föredrag om ett ämne.

– Jag skulle hålla ett föredrag om spelsystem.

I denna historia finns ett par anmärkningsvärda detaljer. För det första hade man på den tiden inte spelsystem på samma sätt som i dagens fotboll. För det andra så satt dåvarande förbundskaptenen Lars ”Laban” Andersson bland åhörarna.

– Men jag klarade kursen och fick diplom i alla fall!

Damlaget i Arvika Nyheter 1972.

Tidiga med damlag

Det var inte bara A- och B-laget som Sune applicerade sina kunskaper som tränare på. I slutet av 60-talet var han med och startade upp klubbens första damlag. Detta i en tid då det ännu inte fanns så många damlag.

– Vi hade bra flickor och det gick skapligt för dem, så det var roligt, säger Sune och fortsätter:

– Det är roligt att ha varit med och startat upp någonting.

Både spelar- och tränarkarriären såg dock ut att få ett abrupt slut för Sune. På hösten 1973 spelade Älgå en seriefinal borta mot Jössefors och där åkte Sune på en olycklig smäll.

– Knät blev stort som en boll och de ville åka till sjukhuset med mig, men jag sa ”nej, jag ska rösta i morgon!”

Natten gick och valdagen infann sig och Sune likaså i röstningslokalen. Först därefter bar det iväg till sjukhuset där en korsbandsskada konstaterades.

Avslutningen av serien fick han följa från sidan av planen.

– Jag kunde inte gå, så när vi spelade mot Örnen satt jag i bilen och kollade på matchen.

Det var oklart om Sune skulle kunna spela fotboll över huvud taget igen. Han försökte och lyckades hålla i ytterligare någon säsong, men knät blev aldrig detsamma och smärtan gjorde sig ofta påmind.

– Jag har ont av det än idag.

Även om inte skadan innebar ett omedelbart slut på fotbollslivet så var det helt klart början på detsamma.

Målfarlig försvarare

Som spelare var Sune en defensiv klippa, men att han återfanns i målprotokollet var inte någon ovanlighet.

– Jag gjorde ganska många mål. Jag satte straffar och var uppe på fasta situationer, hörnor och frisparkar.

Ett mål som särskilt satt sig på minnet var mot Hillringsberg hemma. Inför en hörna gjorde en motståndare sitt bästa för att psyka Sune.

– ”Det spelar ingen roll vad du säger, för jag sätter den” sa jag till honom.

Sagt och gjort. Älgå vann dessutom matchen.

Det finns dock ett annat tillfälle mot Hillringsberg som inte slutade med samma triumf.

– Willy Johansson hade kommit tillbaka till Hillringsberg från Degerfors. Han och Kurt Johansson snurrade upp oss i försvaret så vi visste inte var vi var. Jag kan se det framför mig än idag, men vi förstod inte hur de gjorde.

Eldsjäl inom fotbollen

Sune var en riktig eldsjäl när det gällde fotbollen, men något styrelseuppdrag tog han sig aldrig an. Istället var han aktiv i ordets rätta bemärkelse genom att vara spelare, lagkapten, lagledare och tränare – för A-lag, B-lag och damlag.

När skadan till sist fick honom att lägga skorna på hyllan så innebar det alltså slutet på hans aktiva tid i klubben. Fotbollsintresset finns dock kvar och är det något han vill göra så är det just att se fotboll på Älgvallen.

– Det är härligt att sitta där en fredagkväll under sommaren och titta på fotboll.

Precis som när han var aktiv är det bara ett lag som gäller för Sune Esbjörnsson, Älgåprofilen för april månad.

– Älgå Sportklubb är min klubb.