Älgåprofilen maj: Ronny Magnusson

Likt många andra som är födda och uppvuxna i Älgå var det genom ett pojklag i fotboll som en tioårig Ronny Magnusson kom i kontakt med sportklubben. Året var 1966 och därmed startade en fotbollskarriär som kom att bli nästan 20 år lång och där färgerna var blåvita hela vägen.

Den enda gången klubbtillhörigheten kunde vara en annan var i skidspåret. Förvisso har Ronny åkt Vasaloppet för Älgå fem gånger, men innan dess var det Glava SF han åkte för. I en viss skidtävling erhöll han en speciell merit, åtminstone i efterhand kom detta att bli nämnvärt.

– Det var en skidtävling i Semnebyn i Glava. Då startade jag tillsammans med Thomas Wassberg, berättar Ronny.

På den tiden var inte detta något speciellt, men efter att denne vid tidpunkten konkurrerande åkare i spåret blivit en skidstjärna och OS-guldmedaljör blev denna tävling en rolig anekdot.

Wassberg i Elitrennet

Detta var dock inte sista gången deras vägar skulle korsas. När Älgå arrangerade den första upplagan av Elitrennet 1976 var samme Wassberg på startlinjen – han kom att bli en trogen deltagare i elljustävlingen. Ronny var dock ingen konkurrent i skidspåret den här gången. Istället var han en kugge i det stora arrangemangsmaskineriet, precis som de flesta i både klubben och bygden var.

Ett stort antal arbetstimmar låg bakom tävlingen, både dag och natt. Premiärtävlingen kunde lika gärna ha slutat i katastrof då vädret slog om till plusgrader dagarna innan och det började regna. För att rädda snön, skidspåret och tävlingen behövde banan plastas in.

– Per Andersson ringde på kvällen och hade fått tag på plast. Det var en sak att rulla ut plasten över banan, men eftersom det blåste så vi fick lägga dit sten för att hålla den på plats, berättar Ronny.

– Jag vet inte hur länge vi höll på, men det blev sent!

Arbetsinsatsen var dessbättre inte förgäves utan skidspåret räddades och vädret slog återigen om till minusgrader. Premiärtävlingen gick av stapeln som planerat och blev en succé. Resten är historia.

Bingo och dans på lördagar

En annan viktig del i klubbens historia är Sulviksbingon som också var av succéartat slag ofta. I den organisationen kom Ronny att bli kassör.

– Det var lite slitigt på lördagarna, konstaterar han.

Sulviksbingon arrangerades på veckobasis under hela sommaren och krävde en gedigen arbetsinsats. Bingon startade klockan 15, men för arrangörerna började arbetsdagen redan klockan 10. Även bingospelarna kunde infinna sig långt innan det första utropet. Sulviksbingon var ett sätt att umgås.

– Folk kom dit tidigt och kunde sitta och spela kort, berättar Ronny.

När veckans bingospel var avklarat så lät inte nästa evenemang vänta på sig. På den här tiden arrangerade klubben även danser på Fallet på Gränsjön.

– När man kom hem från bingon klockan 18 så bytte man bara om. Sedan skulle vi iväg till Fallet och anordna dans.

Festplatsen på Fallet

Där hade Ronny rollen som lotteriansvarig. Ett av de åtagande som detta innebar var att sälja ett chokladlotteri på danskvällarna. En gång inträffade dock något märkligt.

– Vi sålde slut på lotterna, men det var massor av choklad kvar.

Förklaringen till detta säregna scenario var lika dråplig som självklar när den upptäcktes.

– Vinstlotterna låg i en annan påse! Vi hade hällt i några av dem i början men sedan glömt att fylla på undan för undan, berättar Ronny med ett skratt.

På dessa danser kunde det från tid till annan uppstå viss osämja, dock var eventuella uteblivna chokladvinster troligtvis inte orsaken. Hur som helst kunde slagsmål uppstå och på morgonen efter en sådan incident fick Ronny ett telefonsamtal. Det gällde ett borttappat föremål.

– En gång fick jag åka dit och leta efter löständer på söndagen!

Vem ägaren var till de borttappade löständerna kunde kanske misstänkas ett tag därefter. Trots letande så hittade Ronny nämligen aldrig några löständer. Kanske ligger de kvar någonstans i anslutning till dansbanan på Fallet än idag?

Blev en offensiv backklippa

Något annat som Ronny kunde ha vissa svårigheter med att hitta var motståndarmålet på fotbollsplanen. Till en början spelade han som anfallare och mittfältare, men det skulle visa sig att han var ämnad för en annan position.

– En gång när vi spelade mot Åmotfors så fattades det folk och jag fick spela ytterback. Sen fick jag aldrig lämna den positionen.

Herrlaget 1982. Ronny Magnusson på plats tre från vänster, övre raden.

Ronny behärskade både den vänstra och högra sidan och gjorde det med bravur. 1977 blev han uttagen till laget med västvärmlands bästa spelare. Detta lag fick spela en match mot IFK Arvika.

Den offensiva viljan fanns dock kvar hos försvarsklippan som gärna följde med upp i anfallen. Det gjorde även Ronnys backkollega på den andra kanten, vilket den defensive mittbacken Gert Nilsson gärna kommenterade.

– ”Vi syns i halvtid, pojkar” sa Gert som en pik, berättar Ronny och fortsätter:

– Men jag kan nog räkna målen jag gjorde på en hand.

Ett unikt självmål

Detta gällde alltså målen framåt. Emellanåt kan dock bollen även hamna i det egna nätet på olika sätt. Att få ett skott på sig och därmed styra in bollen bakom den egna målvakten är ett vanligt sätt, men det finns såklart dråpligare varianter.

– Jag är nog den enda som lyckats göra självmål från nästan halva planen, skrattar Ronny.

Detta var i en hemmamatch mot Sillerud där Älgå ledde med 4-1 i slutminuterna.

– Jag skulle slå bollen tillbaka till ”Kuben” (Lennart Eliasson) men då stod han utanför straffområdet och lade tillrätta grästuvor.

Matchen slutade istället 4-2 till Älgå och reduceringen rubricerades som självmål. Det föreföll vara en korrekt beskrivning.

Herrlaget 1983. Ronny Magnusson är trea från vänster, nedre raden.

Roliga minnen kan också vara dråpliga minnen, men det finns såklart de som är rena glädjemässiga höjdpunkter.

– Den roligaste måste ha varit när vi vann sexan i Charlottenberg. Det var nog 500 personer där och det gick buss från Älgå.

Detta var 1983 och samma år mötte Älgå en upplaga av IFK Göteborgs veteranlag som inte förlorat en match på två år.

– Om vi slog dem så skulle vi få deras klubbnålar.

Av de båda blåvita lagen var det faktiskt Älgvallens hemmalag som vann och därmed hamnade klubbnålarna i Älgå.

Tyngre period följde

Efter det lyckosamma året 1983 följde ett tyngre år i division 5. Älgå lyckades förnya kontraktet, men 1985 var ett ännu tyngre år och då slutade säsongen med degradering.

– Då var det inte roligt, konstaterar Ronny.

Det var i denna veva som intresset och motivationen för fotbollen började sina. Fiske var ett konkurrerande intresse och dessutom skulle Ronny bli pappa. Sammantaget ledde detta till att fotbollsskorna lades på hyllan efter säsongen 85.

Engagemanget i klubben var dock inte över för det. Sulviksbingon fortsatte han vara en del av ända fram till 2013. Intresset för att följa klubbens herrlag blev inte mindre av att de båda sönerna blev större. Andreas och Henrik Magnusson blev ledande offensiva spelare och nutida Älgåprofiler på sitt sätt.

Henrik Magnusson

Sönerna blev målskyttar

För pappa Ronny innebar detta såklart en ny rad av roliga minnen. Att sönerna blommade ut under den härliga tidsperioden från början av 00-talet och framåt – då Älgå gick från ett mediokert division 7-lag till ett topplag i femman – är givetvis ett glädjeämne. Dessutom fick de vissa färdigheter som pappan saknade.

– De fick inte pappas målsinne i alla fall!

Exempelvis stod bröderna Magnusson för samtliga mål i Älgås 7-0-seger mot Munkfors den 6 juni 2012. Tiden har dock oundvikligen sin gång och bröderna testade lyckan i andra lag i andra divisioner.

Andreas Magnusson

För Ronnys del avslutades det aktiva engagemanget i klubben 2013 – hela 47 år senare, något som är både imponerande och hedervärt. Men intresset för Älgå Sportklubb har inte upphört för det.

– Det har alltid varit min moderklubb, så det är klart att man håller koll på vad som händer kring klubben, avslutar Ronny Magnusson, maj månads Älgåprofil.