Älgåprofilen mars: Per Andersson

13 gånger arrangerades en skidtävling på Älgvallen som kallades Elitrennet. Det är en fantastisk historia som tåls att berättas gång efter annan. Anledningen är att den vissa år lockade tusentals personer till Älgvallen och skapade bilköer ända till Sulvik. Bara den tanken är svindlande, men anledningen bakom det massiva publikintresset är om möjligt än mer svårsmält.

– Vi hade i stort sett hela Sverigeeliten och norskar, finnar, tyskar, amerikaner och italienare, konstaterar Per Andersson.

Hela bygden gick samman och var delaktig i förverkligandet av detta arrangemang, men Per var under många år en av isbergets toppar. Hans aktiva tid i Älgå Sportklubb började dock långt tidigare.

– Jag är född i Sulvik och min pappa var kyrkvaktmästare, så när församlingshemmet byggdes var det naturligt att vi flyttade dit. Det fanns inte så mycket att göra, så Älgvallen blev en fritidsgård, säger Per.

Där höll man på med fotboll, bordtennis och skidåkning. Detta var på 60-talet som började bra med en serieseger i division 6.

– 1963 hade Älgå ett jättebra lag och gick upp i femman.

Sämst i Sverige?

Sedan drabbades laget av en spelarmässig massflykt som inledde ett fritt fall genom seriesystemet. Per var en av de mycket unga spelarna som man fick fylla på truppen med.

– Man var 15-16 år när man kom med i A-laget. Vi fick stryk med ungefär 10-0 i varje match och var kanske Sveriges sämsta lag.

Utöver att klubben hade en ansträngd ekonomi så hade man det inte välbeställt när det gällde ledare. Gräsklippningen överläts till de unga spelarna.

– Det var innan bingon kom igång och vi fick in pengar. Innan dess fanns det inte mycket att glädjas åt.

Sulviksbingons betydelse för klubben går inte att understryka nog. Med bra ekonomi fick man helt nya möjligheter.

– Vi fick till och med bidrag av klubben för att köpa fotbollsskor!

Tids nog hade man dessutom en Mercedesbuss att åka till bortamatcher med. Rent sportsligt började laget växa till sig och blev allt bättre tränade. Kvittot på att den negativa trenden var bruten kom 1969 då Älgå vann division 7.

– Den match man minns allra mest är den borta mot Slottsbron, berättar Per.

Älgå var i underläge, men fick chansen att kvittera och ta en viktig poäng genom en straff i slutminuterna.

Den spelande tränaren Sune Esbjörnsson klev fram och skulle skjuta hem en poäng – men målvakten räddade. Dramatiken hade dock bara börjat. Målvakten hade nämligen rört sig för tidigt vid räddningen och straffen skulle slås igen.

– Sune Esbjörnsson sa: ”den lägger du, Per”.

Ny straff, ny chans, ny straffskytt. Per blev hjälte genom att sätta bollen på ett sådant sätt att den kilade fast sig i kryssribban och fick brytas loss ur målkonstruktionen.

Första uppdraget

Per var dock inte bara fotbollsspelare utan han var också engagerad i skidsektionen.

– Parallellt med detta hade jag hand om Snöstjärnan. Det var mitt första uppdrag när det gällde skidorna.

Snöstjärnan var ett sätt att uppmuntra till och marknadsföra skidåkningen. Med start vid skolan i Älgå gick ett cirka tre kilometer långt spår i en slinga upp till Skyberg och tillbaka. För varje gång man varit där och åkt skidor fick man ett band som till sist bildade en snöstjärna.

Detta utspelade sig alltså på tiden innan elljusbanan fanns. Hans Westman var en av initiativtagarna till bygget av densamma som pågick mellan 1973 och 1975.

Ville inviga med elittävling

När det var dags för invigning tillsattes en kommitté vars uppgift var att hitta på någon typ av arrangemang.

– Vi skulle ha en elittävling, eller i alla fall åkare som var lite mer etablerade, berättar Per.

Kent Nilsson från Älgå hade tillsammans med Åke Wingskog kontakter med elitåkare och kunde således hjälpa till under de första åren. Några år senare började även Per skaffa sig kontakter med åkare genom sitt jobb.

– Jag var ledare för värmlandsseniorerna i skidor och träffade de svenska landslagsåkarna relativt ofta. De var snälla och kom till tävlingen.

Den första upplagan av Elitrennet gick av stapeln den 2 mars 1976 och vanns av ingen mindre än Thomas Wassberg.

Per var tävlingsledare och kunde konstatera att arrangemanget blev en succé. Det var dock nära att sluta i katastrof då man hade snöbrist dagarna innan tävlingen.

– Då ställde hela bygden upp. Alla som hade en traktor var med och körde snö från Finnskogen.

Med snön på plats ställdes man istället inför nästa utmaning.

– Det blåste sydvästlig vind, var plusgrader och regnade. Vi fick plasta in hela banan.

Hela natten pågick arbetet med att plasta in skidspåret. När det var klart slog väderleken om till minusgrader och den inplastade snön blev till is. Med hjälp av John Guttke kunde dessbättre spåren prepareras och göras fina.

– Det var ingen bra start på tävlingen, men det blev bättre.

Från Holmenkollen till Älgå

Per blev sedermera också ledare i skidlandslaget och kunde på så sätt locka åkare till Älgå och Elitrennet efter tävlingen i Holmenkollen.

– Jag sprang runt på hotellet på kvällarna och försökte ragga åkare.

En gång skulle Per ha med sig tre italienare i bilen hem från Holmenkollen. Utan dagens hjälpmedel kunde det vara en aning problematiskt att hitta ut ur Oslo.

– Efter att ha irrat runt i två timmar frågade en av dem om Oslo var en stor stad, berättar Per med ett skratt.

Höjdpunkten bland åren i Älgå SK som Per särskilt lyfter fram är – förutom den där straffsparken – Elitrennet 1980.

– Vi hade förberett för 3 000 personer i publiken, men det kom mellan 4–5 000. Detta var efter att Thomas Wassberg och Juha Mieto hade kommit etta och tvåa i OS i Lake Placid. Några veckor senare kom de båda till oss, berättar Per och fortsätter:

– Det året var kryddan i anrättningen, det var svårt att matcha det.

Världens bästa landslag i Älgå

1986 hade Sverige världens bästa skidlandslag. Sju av de 13 främsta åkarna i Holmenkollens femmil var svenskar. På vägen till världscupavslutningen i Falun stannade samtliga till i Älgå och körde Elitrennet. Vann gjorde Gunde Svan.

– Tävlingen blev egentligen bättre och bättre, men folk kom inte i den omfattningen som behövdes, konstaterar Per.

En förklaring är att det blev allt vanligare med TV-sändningar och att man kunde se stjärnor som Thomas Wassberg och Gunde Svan på det sättet. Att Elitrennet 1988 blev det sista berodde dock inte på svikande intresse från varken åkare eller publik. Istället var det skattemässiga regler som kom in i bilden. Då dessa var något diffusa var det alltför svårt för klubben att säkerställa att allt gick korrekt till.

1986 kom världens bästa skidlandslag till Älgå. Jan Ottosson, Erik Östlund, Christer Majbäck, Torgny Mogren, Benny Kohlberg, Thomas Eriksson och i mitten Gunde Svan.

Elitrennet var ändå en saga från start till mål. Per var en av frontfigurerna bakom tävlingen, men lyfter fram att hela bygden ställde upp och bidrog till ett proffsigt och lyckat arrangemang – år efter år.

– Det var fantastiskt egentligen, en sån liten ort och med de resurser vi hade.

Slutet på eran

Efter eran som Elitrennet var så fortsatte Per att i allra högsta grad ägna sig åt idrottsrörelsen på olika sätt. ”Kôrpe-Per” är ett etablerat smeknamn efter 19 år på Korpen i Arvika.

Den aktiva tiden i Älgå SK nådde dock sitt slut efter Elitrennet 1988 och idag är inte relationen till klubben lika stor längre.

– Men Älgå är alltid Älgå för mig. Jag har ett intresse av att följa och se vad som händer med klubben.

På önskelistan för hur Per skulle vilja att verksamheten utvecklar sig står en större och bredare verksamhet som involverar flera.

– Det är någonting att hoppas på.

I en sådan framtid kan mycket väl ny idrottshistoria vänta. Man behöver varken vara störst eller rikast för att prestera fantastiska saker. Om någon vet det så är det Per Andersson.