Älgåprofilen november: Roland Nilsson

1963 vann Älgås herrlag division 6 efter en lång rad år i samma serie. Första året i division 5 klarade man av och ett förnyat kontrakt ordnades. Året därpå var dock krisen ett faktum.

– Älgå hade haft ett väldigt bra lag, men det var många som försvann i den vevan, säger Roland Nilsson.

Däribland den spelande tränaren Lars-Erik Sohlberg som tillsammans med en rad andra spelare antingen flyttade till annan ort eller bytte klubb. I sagd veva kom Roland in i klubben och började spela fotboll. Det anmärkningsvärda är att han var 17 år vid denna tidpunkt och i sammanhanget relativt gammal.

– Det var jättesent, men det var roligt och väldigt mycket kamratskap.

Roland var dock inte helt novis – på rasterna i skolan hade bollsporten utövats – men i något lag hade han inte spelat. Bättre sent än aldrig och moderklubben var i stort behov av påfyllning när det gällde spelarmaterial.

– Jag tror att det var Lennart Eliasson som fick med mig till Älgvallen första gången, säger Roland.

Att de båda var söner av bygden i Fröbol var inte det enda som förenade dem. De var nämligen grannar också.

– Min pappa hade köpt tomten av Lennarts pappa.

Förlorade alla matcher

Roland spelade i B-laget ett tag men med tanke på spelarbristen behövdes folk i A-laget.

– Det var vi juniorer som fick hoppa in och spela.

En annan Älgåprofil i form av Kjell Berg var tränare, vilket troligtvis var en otacksam uppgift i dessa svåra tider.

– Jag tror inte vi vann en match utan vi fick stryk och stryk och stryk, konstaterar Roland.

Efter 14 matcher i division 6 stod Älgå SK kvar på lika många poäng som i säsongsinledningen, det vill säga noll. Detta var år 1966 och raset från att vara ett lovande division 5-lag var fullbordat.

Av det som kom att bli många år i klubben för Roland var denna tidsperiod den absolut svåraste.

– Det var starkt gjort att de inte la ner alltihop. Jag tror att det var Kjell Berg som var med och drev på. Han var en kämpe!

Älgås herrlag i slutet av 60-talet. Övre raden: Kenneth Karlsson, Kjell Berg, Inge Karlsson, Dick Persson, Kurt Andersson, Roland Nilsson. Nedre raden: Frank Andersson, Peter van der Berg, Lennart Eliasson, Rolf Esbjörnsson, Per Andersson.

När man är på botten kan man bara blicka uppåt. Under tre år i division 7 började läget gradvis se ljusare ut.

– Det kom mer och mer folk, så vi blev bättre och bättre.

Redan 1969 hade klubben återhämtat sig såpass att A-laget kunde vinna division 7.

– Vi spelade mot Köla borta och var tvungna att vinna den matchen. Jag har för mig att vi spelade bra och vann med 3-0 eller 4-0, berättar Roland.

– Vi hade lite press på oss. Jag tror att det var Örnen eller Jössefors som jagade oss.

Seriesegern var den definitiva starten på en bättre tid i sportklubben.

Kondition i fokus

En viktig del i detta kom den nye tränaren Arne Erlandsson från Åmotfors att ha. Under sina fyra säsonger mellan 1971–1974 blev han en uppskattad tränare som lade mycket fokus på konditionsträning.

– Arne fick fart på oss ordentligt.

Samtidig hade bra spelarmaterial växt fram. Tommy Nilsson, bror till den kommande backklippan Mikael Nilsson, var en målspruta framåt. Andra profiler i form av Sune Esbjörnsson och Per Andersson fanns också i laget. Man hade också veteranen Knut Andersson.

– Han spelade fram till att han var 50 år!

Lars Lindström var en annan kvalitativ medspelare.

– Han kunde nog ha gått hur långt som helst, men jag tror att han satsade på att bli läkare istället.

Herrlaget i början av 70-talet. Övre raden: Arne Erlandsson, Rolf Olsson, Roland Nilsson, Sven Åkerberg, Rolf Esbjörnsson, Lars Svensson, Kurt Andersson, Per Andersson. Nedre raden: Keijo Snell, Knut Andersson, Sune Esbjörnsson, Lennart Eliasson, Sigbjörn Carlsson, Frank Andersson, Lars Lindström.

Tjänstgjorde på bingon

1967 hade klubben dragit igång Sulviksbingon vilket kom att bli en oerhört framgångsrik verksamhet.

– Det var bilar i stort sett överallt. Inne i salen var det fullt med folk.

Roland var kontrollant på bingon under slutet av 60-talet och början av 70-talet vilket var en blomstrande tid. En starkt bidragande orsak till att bingon växte som den gjorde var Bror Westin.

– Jag var släkt med Bror. Min mamma var syster till honom, Asta Westin, redogör Roland.

Bror Westin bodde i Sulvik och var den tidens Älgåprofil eftersom han spelade i klubbens allra första fotbollslag på 1930-talet.

Bingon var han dock inte med i från start, men när han kom in i verksamheten så gjorde han skillnad.

– Han fick en jäkla fart på bingon tillsammans med Kjell Berg och Lennart Eliasson.

Man satsade offensivt och anordnade exempelvis bussresor till Sulvik från Arvika, Hillringsberg men även från Norge.

– Han var en drivande kraft som inte var blyg, det var nyttigt för oss i klubben.

Egen buss till bortamatcher

Med tiden gav Sulviksbingon klubben helt nya ekonomiska muskler och därmed också möjligheter.

– Vi hade en Mercedesbuss som vi åkte runt på bortamatcher med. Den hade Lennart Eliasson stående hemma hos sig, säger Roland med ett skratt.

Eventuellt rymde den lite för många personer sett till vad som var tillåtet för en busschaufför med vanligt körkort, men det var förmodligen inte så noga på den tiden.

Efter något år blev dock bussen lite för dyr i drift – även för den relativt rika klubben som Älgå kom att bli. En mer bestående investering gjordes i början av 70-talet.

– Vi hade ett väldigt dåligt omklädningsrum i Älgå på den tiden. Erik Lööf drev fram att vi skulle få en ny lokal.

Det gamla och nedslitna omklädningsrummet var beläget närmare där inträdet är på Älgvallen idag. Dagens klubbhus stod färdigt 1973 och det invigdes den 6 juli när Degerfors veteranlag kom på besök.

– De var väldigt duktiga. Det syntes att de hade spelat på hög nivå.

Förutom seriesegern 1969 är denna invigningsmatch en av Rolands högst rankade minnesbilder från sina år i klubben.

– Det var väldigt roligt och det kom mycket folk, 4-500 personer var det runt fotbollsplanen.

Förutom ett kvalitativt veteranlag från Degerfors fick publiken även se ett tillspetsat hemmalag.

– Vi plockade in några så att det skulle bli lite jämnare.

Älgå hade lånat in förstärkningar som Torbjörn Hedberg, Christer Karlsson och Dan Magnusson. Den senare kom från Fiskevik men skulle företräda exempelvis Boråslaget Norrby IF under karriären.

Stabilt topplag i sexan

Även när Älgålaget inte var förstärkt så var man oftast ett pålitligt topplag under 70-talet. Denna epok pekar Roland ut som sin bästa tid i klubben.

– Vi var med i toppen varje år och krigade. Ett år ledde vi med fyra–fem poäng, men vi strulade till det på slutet.

Mellan 1971 och 1979 blev Älgå trea i division 6 vid hela fem gånger och tvåa vid ett tillfälle. Arne Erlandsson var som sagt en uppskattad tränare mellan 1971 och 1974. Innan honom var Sune Esbjörnsson spelande tränare en säsong och kom så att bli igen efteråt.

– Sune var en bra tränare. Han var mer som en psykolog, han hade en bra känsla.

Bengt Hagström från Charlottenberg var en annan Älgåtränare under denna epok. Han hade goda kontakter och knöt till sig bra spelare.

– Han fick med sig spelare som inte platsade i Arvika, berättar Roland.

Steve Skoog, Hans Spåre och Jan Gräsberg är exempel på sådana som kom till Älgå i slutet av 70-talet.

Avslutade karriären vid sidan

Under sluttampen av Rolands spelarkarriär tränades man av Ove Johannesson som tidigare hade spelat i bland annat Fiskevik och Hillringsberg.

– Jag tror att han tränade oss i tre, fyra år. Han var spelande tränare. Han spelade i försvaret, högerback tänker jag.

Roland lade fotbollsskorna på hyllan 1981 men blev ändå kvar i klubben ytterligare ett år.

– Tränaren frågade mig om jag kunde hjälpa till en säsong, säger Roland som alltså avslutade sin karriär i Älgå SK som lagledare.

Han fortsatte dock med att besöka Älgvallen, fast då som publik till den nya generationen spelare som hade växt in i laget.

– Det var en rolig period, den vill jag inte ha ogjord, summerar Roland sin tid i klubben.

Engagerad i tennisklubben

Efter sin sent påbörjade fotbollskarriär började han med en ny sport.

– Jag jobbade på Electrolux på den tiden och träffade en man som hette Harry Karlsson. Det var en riktig tennisgubbe som tyckte att vi skulle börja spela.

Med en talang i form av ett gott bollsinne så gick det än en gång alldeles utmärkt att ta sig an en ny sport i vuxen ålder. Roland kom att bli djupt involverad i Arvika Tennisklubb och är så fortfarande. Det är en välmående verksamhet.

– Vi har ungefär 60 ungdomar som tränar och vi har ett 15-tal tränare. Det är många föräldrar som är med också.

Även om tennisklubben har Rolands huvudsakliga fokus idag så besökte han Älgvallen alldeles nyligen då Nostalgikvällen om Elitrennet gick av stapeln.

Fler besök till sin gamla hemmaarena där han spenderat så mycket tid blir det förhoppningsvis inom en relativt nära framtid.

– Jag hoppas att det blir ett elvamannalag igen och att man kan fortsätta hålla igång, avslutar Roland Nilsson, november månads Älgåprofil.