Älgåprofilen september: Sigbjörn Carlsson

Sigbjörn är född 1952 och har ett visst norskt påbrå.

– Mamma kom hit från Norge när hon flydde från kriget, berättar han.

Förutom det utländska inslaget finns en stark lokal koppling till Älgå då hans pappa kommer från Sandsbråten i Fröbol. Själv är Sigbjörn född och uppväxt i Ränkesed och Rådane.

1966 gjorde Älgå SK en satsning i bland annat detta område som gick ut på att locka fler ungdomar till klubben. Detta gjorde Sigbjörn till en pojklagsspelare i sällskap med exempelvis Stig ”Skummis” Olsson, Knut Andersson, Per Andersson, Frank ”i byn” Andersson samt Björn och Kent Nilsson.

A-laget hade drabbats av spelarflykt inför seriepremiären året dessförinnan, så behovet av återväxt hade ökat. Men vid sidan av en nedåtgående trend när det gällde seniorfotbollen skulle sportklubben snart få ordentlig vind i seglen.

Den stora anledningen var starten av Sulviksbingon 1967. Redan där hade Sigbjörn ett litet uppdrag vid sidan av fotbollsplanen.

– Jag satt och snurrade på tombolan, berättar han.

För klubbens ekonomi var bingon rena jackpoten.

– Bingon växte lavinartat, särskilt på den norska sidan där vi hade helsidesannonser i olika tidningar.

En blomstrande tid

Sigbjörns allra bästa tid i Älgå var möjligen den som kom att utspela sig bara några år efter hans inträde i klubben

– Det var kanske 1971 och framåt då man kämpade för att ta en plats i A-laget och att vara med där mer, berättar Sigbjörn.

– 1966 till 1978 var en blomstrande tid för klubben.

Egna framgångar fick han uppleva redan på vägen till seniorfotbollen, dock inte i Älgå. På den här tiden var Fiskeviks IF en maktfaktor och hade lag högt upp i seriepyramiden. Även på de åldersmässigt lägre nivåerna var de grönvita välbeställda.

– När jag gick i åttan blev jag kontaktad av Fiskevik. De hade ett bra pojklag med spelare som Dan Magnusson och Torbjörn Danielsson.

Dan Magnusson skulle exempelvis komma att spela i Norrby IF senare i karriären.

Lilla VM med Fiskevik

Med ett sådant lag gjorde Fiskevik en satsning på Lilla VM 1967–1968. Sigbjörn hade inte riktigt platsat i Älgås B-lag ännu och tog chansen att spela i Värmlandsmästerskapen med Fiskevik.

– Vi gick ganska långt i serien och det blev matcher längre och längre in på hösten.

Även resorna blev längre och längre. Dock var tillgången till bil ingen självklarhet på den här tiden och att ta sig till bortamatcher kunde vara ett projekt i sig.

Bland annat brukade tränaren i Fiskevik åka runt och hämta spelarna vid skolorna innan det bar av till bortamatcher långt borta i Värmland.

– Kvällen blev sen innan han var hemma, säger Sigbjörn med ett skratt.

Laget tog sig till semifinal, men efter uttåget ur Lilla VM ville Fiskevik helst ha kvar Sigbjörn.

– Detta fick Lennart Eliasson reda på. Då sa han till mig: ”ska du spela fotboll så ska du spela i Älgå, punkt slut.”

Så blev det förstås också. Något år senare blev Sigbjörn en del av ett framgångsrikt blåvitt lag i Arvika Nyheter-serien – en serie riktad till B-lag.

– 1971 vann vi AN-serien med Kjell Berg i spetsen. Då var vi riktigt bra där ett tag. De svåraste motståndarna var nog Arvikalärarna som hade en egen idrottsförening.

B-laget som vann AN-serien 1971. Sigbjörn Carlsson längst till vänster på mittenraden.

Detta var alltså en helt annan tid än idag och på fotbollskartan var det tätt mellan lagen.

– På den tiden fanns det lag mest överallt i västvärmland. I Älgå, Hillringsberg, Sillerud, Koppom, Köla…alla hade egna lag och även B-lag.

Värt att understryka är att klubbar som Koppom, Köla, Gunnarskog och Bortan alltså var egna, separata lag.

Flyttade till Dalarna

När Sigbjörn lämnade Älgå 1978 var det dock inte för ett annat lag. Han lade fotbollsskorna på hyllan och flyttade till Dalarna. Med ett starkt intresse för politik och fackrörelsen började han studera på Brunnsviks folkhögskola.

I Borlänge kunde Sigbjörn avnjuta bra fotboll från läktaren genom dåvarande allsvenska laget IK Brage. Men efter ungefär tio år i Dalarna gick flyttlasset tillbaka till Värmland.

Då, med egna fotbollsintresserade söner, skulle Sigbjörns andra sejour i klubben inledas. Eftersom det fanns en del pojkar i trakterna i samma ålder började han prata med andra om möjligheten att starta upp ett pojklag.

Laget blev verklighet och Sigbjörn blev tränare för dem. Detta var dock inte hans första erfarenhet av ledarrollen.

– Sommaren innan jag flyttade till Dalarna så hjälpte jag till med damlaget.

Under både sin första och andra sejour i klubben axlade Sigbjörn ytterligare roller. Mellan 1975 och 1978 höll han i ordförandeklubban i fotbollssektionen. I början av 90-talet var han kassör i styrelsen.

Älgås A-lag 1972. Sigbjörn Carlsson tvåa från vänster på främre raden.

Sigbjörn var alltså en engagerad drivkraft utanför planen, men fortfarande inom fotbollen. Hans karriär som aktiv spelare var relativt kort då den avslutades redan 1978, tolv år efter ankomsten till klubben.

På planen spelade Sigbjörn oftast på backposition eller på mittfältet. Någon stor målskytt var han inte, men en och annan straff fick han dock lägga. Han hade nämligen en tämligen udda specialité.

– Jag hade fördelen att jag kunde skjuta med båda fötterna.

Detta gjorde honom till en straffskytt som var svår för målvakten att läsa av.

– Jag brukade lura Lennart (Eliasson) på träningarna. Han frågade vilken fot jag skulle skjuta med, skrattar Sigbjörn.

Sprang elljusbanan med boll

Från slutet av 60-talet och framåt under 70-talet spelade Älgå mestadels i division 6, med undantag för enstaka besök i sjuan.

Arne Erlandsson var en uppskattad tränare under fyra år i början av 70-talet. För honom var konditionsträningen ett viktigt inslag.

– När man trodde att träningen var slut så skulle vi springa elljusbanan ett varv. Ofta skulle vi även ha bollen med oss, berättar Sigbjörn.

Engagerad i hembygdsföreningen

Som spelare slutade han som tidigare nämnt när han flyttade till Dalarna, vilket satte punkt för den första sejouren. Den andra epoken i klubben nådde sitt slut i mitten av 90-talet.

Detta var i samband med att pojklaget han var tränare för avslutades och spelarna skulle slussas vidare till seniorfotbollen. Någon tredje sejour i klubben har Sigbjörn dock inte inlett, men han är aktiv i en närliggande verksamhet, nämligen Älgå Hembygdsförening.

På den vägen träffar den forne eldsjälen i Älgå SK dagens diton i olika sammanhang.

– Vi har ju ett litet samarbete mellan hembygdsföreningen och sportklubben.

När det gäller framtiden för den sistnämnda så har Sigbjörn en klar önskan om vad den ska erbjuda – fotbollsmatcher i ett seriespel.

– Och att verksamheten fortsätter och att det finns representationslag på olika nivåer, gärna på både herr- och damsidan, avslutar Sigbjörn Carlsson, september månads Älgåprofil.