Elitrennet lockade OS-medaljörer och världsmästare till Älgå

År 1973 fanns det ännu ingen elljusbana vid Älgvallen. Men den 27 september detta år togs ett beslut om att den skulle byggas. Var banan skulle gå var dock något som diskuterades mycket och alla inblandade var inte eniga om huruvida det skulle bli en tävlingsbana eller inte.

År 1975, 708 dagar efter att beslutet togs om att en elljusbana skulle byggas så var den färdigställd. Billerud ägde marken som banan gick på och man hade varit motvilliga till att fälla alltför mycket träd. Därför fick banan gå på sämre mark med sämre träd som man hade råd med att fälla. Som en konsekvens av detta blev banan i det tuffaste laget och var verkligen ingen motionsbana. Det krävdes avancerad skidåkning, även efter förbättringar, för att ta sig nedför backarna.

Elitåkare skulle inviga banan

Elljusbanan togs i bruk 1975 men invigdes först året efter. Klubben planerade att låta inviga banan med en skidtävling av hög klass. Det var Kent Nilsson från Älgå som hjälpt till med att ordna detta tillsammans med Åke Wingskog. Kent och Åke hade goda kontakter med elitåkare och tillsammans lockade dessa välkända namn som exempelvis Thomas Wassberg och Benny Södergren. Båda dessa var OS-deltagare. Övriga i startfältet var även de elitåkare från Sverige och Norge.

Snö från Finnskogen

Denna tävling fick namnet ”Elitrennet” och skulle gå av stapeln den 2 mars 1976. Dessvärre var det snöbrist inför tävlingen och flera dagar hade man kört snö från Finnskogen för att åstadkomma ett dugligt skidspår. Alla som hade lastbilar, grävskopor eller liknande maskiner ställde upp och arbetade.

När klubben arrangerade Elitrennet för första gången 1976 var det minst sagt snöbrist.

Ett par dagar före tävlingen kom dock nästa bakslag för arrangörerna. Väderprognosen sa att det skulle komma in regn och bli sju grader varmt. Detta var katastrofalt för skidspåret som skottats ihop.

Alla var utslitna, men man ringde till Högvalta byggmaterial och köpte in all plast som fanns. Klockan elva på kvällen påbörjades arbetet med att plasta in hela banan för att skydda spåren. Från den kringliggande skogen tog man grenar och stenar och lade på plasten för att hålla den på plats. Arbetet pågick hela natten.

Dessvärre hade snön varit blöt när den plastats in och resultatet av detta blev ett skidspår som var en lång limpa av is. Med hjälp utav John Guttke kunde dock spåren prepareras så att de blev fina och bra.

Elljusbanan invigdes

På kvällen den 2 mars höll klubbens ordförande Paul Eriksson ett kort invigningstal inför 1 000 personer i publiken. Åke Wingskog klippte av det gula bandet som var uppspänt över start och målplatsen. Sex flickor höll i bandet med ena handen och hade en brinnande fackla i andra. I och med detta var elljusbanan vid Älgvallen invigd och tävlingen kunde börja.

Loppet mätte fyra gånger 2,5 kilometer och vanns utav Thomas Wassberg, Åsarna, på tiden 28,31. Tvåa var Benny Södergren, Edsbyn, 28,57. På tredje plats kom Kjell Eliasson, Edsbyn med tiden 28,58.

Den första upplagan av Elitrennet var mycket lyckad och åkarna berömde klubbens elljusbana. Efteråt samlades man i klubbstugan och hade det trevligt över kaffe och smörgås. Åkarna tyckte att det var unikt med en såpass stor tävling på en så liten ort och kände sig mycket uppskattade. Det var en av anledningarna till att de kom tillbaka till Älgå år efter år.

De fyra främsta i Elitrennet 1978: Thomas Magnusson, Juha Mieto, Thomas Wass- berg och Benny Kohlberg.

Uppskattat prisbord

Prisbordet till Elitrennet var också det ett uppskattat inslag. Man hade alltid mycket bra priser och det var Hans Westman som brukade ligga bakom dessa. Han var fenomenal på att skaffa fram priser och det fanns nog inte en enda företagare i närheten som inte bidragit på något sätt.

Ovanligt med gemensam start

Det var många tävlingar på en säsong för elitåkarna, men klubben lyckades få hög status på Elitrennet. Att det var gemensam start var något som åkarna, i alla fall de som var i form, tyckte om. Det gjorde att de hela tiden kunde grilla varandra genom ett högt tempo. Kvalitén på tävlingen blev således hög och publikvänlig.

Sveriges bästa juniorer

Kvalitén på startfältet ökade år för år och det var inte bara på seniorsidan. Även juniorer av mycket hög klass deltog i tävlingen. Skidgymnasiet i Torsby hjälpte till med att locka Sveriges bästa juniorer till att ställa upp i Elitrennet.

Mest spektakulära var dock seniorerna och 1980 var startfältet det mest sevärda och namnkunniga dittills. Klubben hade lyckats med konststycket att samla praktiskt taget hela den svenska eliten. De tio första namnen på startlistan var alla landslagsåkare. Några av de svenska segerkandidaterna var Benny Kohlberg, Gunde Svan, Thomas Eriksson, Hans Persson, Jan Palander, Erik Gustavsson och naturligtvis Thomas Wassberg.

Wassberg som då vunnit Elitrennet tre gånger antogs få det svårt att vinna en fjärde gång. Men i OS i Lake Placid en månad tidigare hade han tagit guld för Sverige på distansen 15 kilometer. Det var efter den historiska spurtstriden mot Juha Mieto som han tagit OS-guldet med 0,01 sekund. Efter detta ändrades reglerna så att segermarginalen måste vara minst en tiondels sekund.

OS-repris lockade 3 000

Att Juha Mieto för andra året i rad skulle ställa upp i Elitrennet, och på nytt möta Thomas Wassberg, var naturligtvis något som lockade mycket publik.

Juha Mieto hade ett färskt OS-silver när han deltog i Elitrennet 1980. Där ställdes han på nytt mot Thomas Wassberg som hade ett färskt OS-guld.

Och mycket publik kom det. Nästan 3 000 personer kom till Älgvallen den 17 mars 1980. Det var betydligt mer än vad tävlingsledaren Per Andersson och arrangörsstaben på cirka 80 personer hade vågat drömma om. Därför var man inte heller förberedda på denna publikmässiga invasion. Inträdesorganisationen kollapsade och hela apparaten kring parkeringar likaså.

Gärdet fylldes från två håll

Varje år gällde det för publiken att komma i god tid till Älgå. De år som publikmängden var som störst på Elitrennet kunde bilköerna ringla nästan hela vägen till Sulvik. Gärdet runt Älgvallen fylldes med bilar, men inte bara från ett håll. Fortsatte man mot Älgå kyrka och svängde upp mot Skyberg så kunde man köra ut på gärdet vid Älgå gård.

Stor arbetsinsats krävdes

Elitrennet var utan tvivel årets händelse i Älgå och alltid något av en helig dag. De flesta som bodde i Älgå var på plats dagar i förväg och arbetade med allt kring tävlingen.

Ibland behövde klubben verkligen all hjälp man kunde få för att kunna genomföra tävlingen. Väderleken var inte något som alltid fanns på Elitrennets sida. Vid den första tävlingen 1976 krävdes en inplastning av den lilla snö man hade.

1977 var det 19 grader kallt under tävlingskvällen.

1978 kom det 50 centimeter nysnö och därför tog man dit bandvagnar för att pressa snön. På den tiden tillverkades sådana på Arvikaverken och några stycken togs alltså till Älgvallen och kördes runt elljusbanan.

1 400 personer såg Elitrennet detta år, vilket var en klart godkänd publiksiffra med tanke på det rådande snöovädret.

Inte heller Juha Mieto hade en enkel resa till Älgvallen. När han kom till Karlstad med flyg så tvingades planet cirkulera runt flygplatsen i väntan på landningstillstånd. En utsänd kurir från Älgå mötte Juha Mieto vid planet och körde honom till Älgvallen. Finländaren hann knappast få tillräckligt med förberedelsetid inför tävlingen.

Strömavbrott på tävlingskvällen

Snön fortsatte att skapa problem ända in i det sista. Två timmar före tävlingsstarten föll ett träd och strömmen försvann. Arrangörsstaben arbetade febrilt med att ta fram lösningar på problemet, men i grevens tid lyckades en patrull från Billerud åtgärda problemet. Den tredje upplagan av Elitrennet gick att genomföra.

”Arrangerande Älgå SK skall ha ett stort plus för en fin genomförd tävling trots många och stora problem” skrev Arvika Nyheter den 1 februari 1978.

Proffsiga arrangörer

Detta var ett arrangemang som alltid genomfördes på ett proffsigt sätt. Redan första året svarade klubben för en proffsigt genomförd tävling, men för varje år växte proffsigheten i proportion med statusen på Elitrennet.

Bara en sådan sak som att man hade många reklamskyltar bidrog starkt till känslan av proffsighet. Att ha en reklamskylt för en skidfabrikant var stort.

Klubben var mycket bra på att annonsera och hade dessutom god kontakt med media. Arvika Nyheter, NWT och Värmlands Folkblad kunde skriva flera sidor om Elitrennet både före och efter tävlingen.

”Wassberg visade VM-form i Älgå”. Arvika Nyheter, 1 februari 1978.

Men det var inte bara den lokala pressen som fanns på plats. Även radio och TV kunde rapportera om Elitrennet och ett år sändes ett inslag i riksnyheterna som var en minut långt. När de utsända från TV skulle tillbaka med filmen till Karlstad så var det riktigt bråttom. För att hinna dit i tid så hade man poliseskort med blåljusen igång.

Svenska landslaget ställde upp

Som tävling var Elitrennet som störst mellan året 1985-88. Sverige hade då världens bästa skidlandslag och när karavanen gick från Holmenkollen mot Skidspelen i Falun så stannade alla till i Älgå.

”Nej, Älgå pratade inte inför döva öron. Kungen kommer!”. Arvika Nyheter 12 mars 1986

1987 tangerades publikrekordet från 1980 då Thomas Wassberg precis tagit OS-guld. Den 23 mars kom 3 000 personer till Älgvallen och fick bland annat se nio tidigare världsmästare.

Thomas Wassberg, Gunde Svan och Anna-Lena Fritzon studerar sina hederspriser.

Obehaglig känsla

Bortsett från det året så började dock publikintresset att mättas under de sista åren Elitrennet kördes.

För arrangörerna var det en obehaglig känsla att ett startfält värt 2-3 000 personer bara lockade 1 000. Nästan 30 landslagsåkare från olika nationer ställde upp i Elitrennet 1988. Men åskådarantalet var inte högre än 1 300.

Gunde Svan 1986

En möjlig förklaring var att allt fler skidtävlingar sändes på TV och att Holmenkollen inte var alltför långt borta.

Men det var inte publikintresset som gjorde att Elitrennet inte arrangerades något mer efter 1988. Det var inte heller att alla elitåkare slutade att ställa upp. Skälet var i stället de regler kring skatter som myndigheterna blev alltmer noggrannare med. Tidigare hade man inte brytt sig så mycket om små föreningar, men detta blev det ändring på.

Reglerna var dessutom något diffusa och det var ingen i klubben som hade tillräckliga kunskaper i ämnet. Detta var den främsta anledningen till att Elitrennet 1988 blev det sista.

Elitrennet satte Älgå på kartan

Denna storslagna tävling som lilla Älgå SK förmådde att arrangera 13 gånger är ett stort kapitel i klubbens historia. Elitrennet placerade Älgå på skidkartan, inte bara i Sverige utan i hela Norden.

Tävlingen är än idag ett återkommande samtalsämne bland de som såg den. Men om man inte var med och upplevde den själv så är det svårt att föreställa sig att det verkligen hänt.

Världens bästa skidlandslag. Jan Ottosson, Erik Östlund, Christer Majbäck, Torgny Mogren, Benny Kohlberg, Thomas Eriksson och i mitten Gunde Svan.

Segrare i Elitrennet:

• 1976: Thomas Wassberg
• 1977: Tomas Magnusson
• 1978: Thomas Wassberg
• 1979: Thomas Wassberg
• 1980: Benny Kohlberg
• 1981: Thomas Wassberg
• 1982: Thomas Wassberg
• 1983: Jan Ottosson
• 1984: Thomas Eriksson
• 1985: Gunde Svan
• 1986: Erik Östlund
• 1987: Erik Östlund
• 1988: Jan Ottosson