Fullsatt när Wassberg gästade Älgvallen

Jubileumsårets första större händelse var Älgådagen den 9 juli där fotbollen stod i centrum. På dagen fyra månader senare var det dags för nästa evenemang som uppmärksammade en viss skidtävling.

De 13 upplagorna av Elitrennet är klubbens största bedrift och stoltaste ögonblick.

– Här finns det ett fantastiskt fint minne att se tillbaka på, ett som är hedrande för den 90-årsfirande klubben, inledde Lars Swanö som var kvällens konferencier.

Antalet föranmälda till Nostalgikvällen hade uppgått till 60 personer vilket fick 90-åringen att proklamera ”lapp på luckan” kvällen innan. Ett fåtal ytterligare stolar var möjliga att placera ut i klubblokalen i händelse av långväga, oanmälda gäster. Fler än ett fåtal hade dock inneburit problem, om än av det angenäma slaget.

Utanför lyste dock inte problemen med sin frånvaro. Det lyste nämligen inte alls. Precis som under Elitrennets dagar intygade marschallerna att man svängt av landsvägen på rätt ställe och närmade sig destinationen. Elitrennet var en elljustävling, men strålkastarna ville inte lysa denna kväll. Storpublik och elproblem rimmade i och för sig väl med ämnet för Nostalgikvällen.

Namnkunnig panel

Panelen på podiet utgjordes av Åke Wingskog, meriterad skidåkare med bland annat en lång rad Vasalopp på samvetet. 1975 blev han faktiskt tvåa! Han har dessutom vunnit DM för Älgå.

Deltog gjorde även två riktiga Älgåprofiler i flera bemärkelser, nämligen Kent Nilsson och Per Andersson som båda betytt oerhört mycket för tävlingens möjliggörande.

Sist men inte minst, kvällens stora affischnamn och en svensk världsstjärna i skidspåren: OS- och VM-guldmedaljören Thomas Wassberg.

– Älgå Sportklubb satte guldkant på tillvaron för oss som är skidnördar och som ville se bra skidåkning – skidåkning i världsklass kan man väl säga? Frågar Lars.

– Jo, instämmer Thomas Wassberg nickandes.

– Ja du var ju här alla gångerna!

Elitrennet arrangerades 13 gånger mellan 1976 och 1988.

– Det fanns en åkare som kom hit varje år, det gjorde ju inte alla som blev tillfrågade, men du kom kanske av egen fri vilja? Eller blev det en vana? Eller en ovana? Frågar Lars och vänder sig till Thomas.

– Det blev nog en vana tror jag, svarar han med en eftertanke och fortsätter:

– Var jag här alla gånger alltså? Det brukar alltid bli någon miss någon gång.

Lars intygar att så var fallet.

– Det blev en tradition på något vis, det passade att man kunde åka hem till föräldrahemmet som är nästgårds, fortsätter Lennartsforsbördige Wassberg.

”Polisen trodde det var inbrott”

Av de 13 tävlingarna är det de första som Thomas har de tydligaste minnena ifrån. För arrangörerna var kanske premiärtävlingen den svettigaste då stor snöbrist rådde.

– Det var ett spännande första år. Ingen snö, bara en snösträng. Egentligen behöver de som var inblandade berätta hur det var…? Säger Thomas och vänder sig till övriga panelen.

Kent Nilsson och Åke Wingskog befann sig i Malung och åkte Skinnarloppet när väderprognosen såg allt sämre ut för Elitrennets del.

– Åke blev trea i Skinnarloppet men det enda han tänkte på var att åka hem till Älgå och rädda snön så att det första Elitrennet skulle kunna genomföras, berättar Lars.

På vägen hem från Malung ringde Kent till Börje Rundqvist som ägde Beijer i Arvika och frågade efter presenningar att täcka spåren med.

– Jag tror vi ringde från Stöllet, det fanns ju inte mobiler på den tiden. Han sa att de hade byggplast, berättar Kent.

De åkte till Beijer och började lasta rulle efter rulle med plast.

– Då kom polisen och trodde att det var inbrott, men det var jag och Åke som lastade plast som skulle täcka 2,6 kilometer. Sen var vi här på natten och drog ut plasten över hela banan tillsammans med en massa folk, fortsätter Kent.

Räddningsinsatsen gick relativt snabbt, men ett problem man hade var att få tag i något tungt att tynga ner plasten med. Sten som inte var fastfrusen i marken var svårt att hitta.

– Och så blåste det eländigt, och det regnade. Vi höll på till halv fyra på natten, tillägger Åke.

Plasten hindrade snön från att regna bort och premiärtävlingen var räddad.

– Var kom idén till Elitrennet ifrån? Undrar Thomas.

Åke tog med sig embryo

Innan Åke kom till Älgå så var han med och startade en skidtävling hemma i Sillerud. Denna hade också gemensam start och kom att bli populär med åren. Publiksiffran kunde uppgå till 1 500 personer.

– Men den tävlingen fick jag inte vara med på själv, säger Åke.

– Nej, du var ju tvungen att åka iväg med landslaget, kommenterar Lars.

– Ja det var olyckligt…jag blev uttagen till landslaget, svarar Åke med ett skratt.

– Den tävlingen var embryot till Elitrennet, för sen knyckte Älgå den idén…?

– Nej jag tog med mig den hit!

En bra idé behöver också en bra benämning. Namnet ”Elitrennet” var något som Åke och Kent värkte fram hemma vid köksbordet.

– Vi skrev och skrev, ”Älgårännet” och en massa andra namn. Till slut blev det ”Elitrännet”. Det skulle vara lite norskt också, så det blev ”Elitrennet” med E, berättar Åke.

Med namnet på plats var det bara deltagare värda namnet som saknades.

– Vi fixade hit en massa åkare och på den vägen började det, säger Kent.

– Kent och Åke hade kontakter med åkare i olika landslag, understryker Lars.

– Du Thomas kanske också hjälpte oss? Frågar Kent och vänder sig till Wassberg.

– Svårt att säga, men det är klart att om någon frågade så sa jag att det var en trevlig tävling. Ni var duktiga på att lägga tävlingen ihop med Holmenkollen, så det passade bra, säger Thomas.

Invigning av tuff elljusbana

Bakgrunden till att Älgå SK ville anordna en skidtävling över huvud taget kunde Per Andersson redogöra för.

– Vi bildade en skidsektion runt 1974. Då beslutade vi att bygga en elljusbana och den var klar 1975. Vi ville ha någon form av invigning av den gigantiska elljusbanan som kostat Älgå Sportklubb 70 000 kronor. Det var väldigt många som hjälpte till med arbetskraft och maskiner för att få den färdig.

Hans Westman hade goda kontakter med Billerud som ägde skogen och marken. Av den anledningen ligger elljusbanan där den ligger.

– Det var diskussioner om vi verkligen skulle ha en så tuff bana. Den var egentligen mer elitinriktad jämfört med en motionsbana. Älgås elljusbana är tuff, för gemene man är den för tuff men det var en bra tävlingsbana.

Målsättningen blev att försöka anordna en elittävling som skulle låta inviga denna elljusbana. Där kom alltså Kent och Åke in i bilden, men i slutändan krävdes hjälp från hela bygden.

– Det fördelades arbetsuppgifter på oss alla, i princip hela bygden ställde upp. Det var ett otroligt engagemang och folk tyckte nog att det var roligt, säger Per.

Wassberg den förste och meste

Elitrennet levde upp till sitt namn och startfältet var imponerande – år efter år. Thomas Wassberg deltog som sagt i samtliga upplagor och blev den meste segraren med fem inteckningar. Han var även den förste segraren.

– Du slog Benny Södergren första året med ett par sekunder, konstaterar Lars.

– Jag var junior då om jag inte minns fel, säger Thomas vars minnesbild bekräftas av Lars.

– Sen fick du stryk av Thomas Magnusson året där på.

– Men jag var hack i häl på honom.

– Ja, en sekund. Närmare gick inte att komma. Mieto var förstås lite närmare, men det var i Lake Placid.

Regeländring efter en hundradel

1980 tog Thomas OS-guld på 15 kilometer efter en historiskt rafflande spurtstrid med Juha Mieto. Med minsta tänkbara marginal, en hundradels sekund, fick finländaren se sig besegrad av Wassberg. Detta gav upphov till en regeländring som innebar att segermarginalen måste vara minst en tiondels sekund för att åkarna inte ska dela på placeringen.

Bara veckor efter denna storslagna olympiska händelse skulle Wassberg och Mieto möta varandra igen – i Elitrennet. Detta var upplagan som hade 3 000 personer i publiken.

”Han kommer ringa 35 dagar i rad”

För att locka publiken till Älgvallen behövdes inte bara ett kvalitativt startfält utan även marknadsföring.

– Per var ett PR-geni, börjar Lars.

– Jag jobbade på Arvika Nyheter då och det var aldrig problem att fylla tidningen inför Elitrennet, för då visste man att ”Per Andersson ringer nu”. Om de hade 35 åkare klara så kommer han ringa 35 dagar i rad och tala om att ”nu har vi nästa åkare klar”, fortsätter Lars med ett skratt.

Men Elitrennet var värt rubrikerna. Det var världseliten som kom till Älgå och med den kom publiken. Dock såg man ett behov av att öka nivån i startlistan jämfört med året innan för att bibehålla publikens intresse. Per menar att om man stannade på samma nivå så kom mindre folk. Detta ledde till att tävlingen bara blev bättre och bättre.

– När man ser på 1988-års startfält så blir man imponerad. Det var landslagsåkare från olika länder bland de 15 första, säger Per.

Publiken nyfiken på Wassberg

Kvällen fortsatte med diskussioner och samtal som berörde Elitrennet naturligtvis, men även skididrotten i största allmänhet. Bland annat berättade Åke om minnen från Vasaloppet och Thomas fick frågor från publiken om hans syn på olika företeelser inom dagens skidåkning.

Han berättade om sitt engagemang i Åsarnas IK och hur de arbetar med ungdomsverksamheten. Givetvis var publiken även nyfikna på om Thomas fortfarande åker skidor, men också om huruvida han fortfarande dansar. Svaren på de frågorna var ja och nej, i den ordningen.

Ett samtalsämne att bevara

Klockan gick fort under denna nostalgikväll och hann passera 21:30 innan konferencier Lars Swanö satte punkt och panelen tackades. Publiken skingrades men de mycket färgglada affischerna för Elitrennet fortsatte att lysa upp lokalen. Resultatlistor och tidningsurklipp prydde också väggarna kvällen till ära.

Det är inte konstigt att Elitrennet fortfarande är ihågkommet och än idag är ett samtalsämne. För den numera 90-åriga arrangörsklubben är tävlingen ett fastgjutet inslag i historieberättandet. Nu ska denna klenod förevigas genom upprättandet av en permanent utställning på Älgvallen, men det blir ett samtalsämne för en annan gång.

Tack till Thomas Wassberg, Åke Wingskog, Kent Nilsson, Per Andersson och Lars Swanö!