Misslyckad passning gav seriesegern

Förutsättningarna inför matchen med stort M har redogjorts mängder av gånger, men dom förtjänar en allra sista upprepning. Med en fyra poäng stor serieledning skulle en seger mot SK Sifhälla 2 i avslutningsmatchen säkra seriesegern. Vid ett scenario där Älgå antingen spelade oavgjort eller förlorade i Säffle så skulle Årjäng ha chansen att vinna en vecka senare. Det senare var ett oroväckande sannolikt alternativ, så seger var i princip ett måste.

Att åka till Säffle och ta tre poäng mot Sifhälla är dock inte någon enkel uppgift nödvändigtvis. Särskilt inte med tanke på möjligheten att ta hem seriesegern samt ett ovant underlag i form utav en konstgräsplan. Positivt var att Sifhällas A-lag spelade parallellt på planen bredvid, vilket gjorde sannolikheten för ett förstärkt andralag avsevärt mindre.

När dom avgörande 90 minuterna blåstes igång så gick det att identifiera en påtaglig anspänning hos de västvärmländska aktörerna. Första halvlek var inte dålig från Älgås sida, men den riktiga precisionen i handlingarna saknades. Den taktiska riktlinjen var att spela ett rakt spel och sätta press på Sifhälla. I praktiken blev det dock inte riktigt så.

–Men vi skapade ändå en del chanser och Sifhälla skapade en. Då gjorde Robin en bra räddning, säger Älgåtränaren Reine Berntsson.

Problemet var att anfallsförsöken i regel resulterade i antingen skott utanför målramen eller rakt på målvakten. Efter en halvleks strävan så var det obehagliga, mållösa halvtidsresultatet som vi inte ville ha ett faktum. 0-0 och en tidspress på 45 minuter där det var absolut nödvändigt att göra mål.

Mikael Ek skjuter utanför i första halvleken.

Taktiska förändringar genomfördes i paus. Tony Kaspersson utgick och Jonatan Andersson kom in i stället. Robin Karlsson tog en position på innermittfältet och skapade bra driv där tillsammans med Alexander Steen.

Den sistnämnde har ju som bekant slutat i Älgå egentligen på grund av studier på annan ort, men den här helgen var han hemma och kunde rycka in. Detta var turligt med tanke på att Tommy Holm var borta på grund av skada.

–Vi fick ett rakare spel och det osade katt många gånger, konstaterar Reine.

Dessvärre verkade Älgå bara komma nära. Hela situationen blev bara jobbigare och jobbigare för varje minut som passerade. Att någon matchklocka inte fanns tillgänglig var stundtals skönt. Känslan av att tiden gick och det oavgjorda resultatet kvarstod var såpass påfrestande att en visuell bekräftelse av detta bara hade gjort saken värre.

–Det var fruktansvärt nervöst att se när bollarna inte gick in, säger lagkaptenen Bonny Karlsson som i övrigt varit lugnet själv under säsongen.

Den första halvleken i bortamatchen mot Årjäng gjorde sig påmind. Inte heller då fick Älgå utdelning på chanserna. Samma sak var det i Slottsbron då Älgå var illa ute i halvtid och en bit in i andra halvlek.

Efter att ha varit i serieledning i princip hela säsongen skulle man väl ändå inte behöva falla på mållinjen på ett sådant brutalt sätt som man var på väg mot om inget hände.
Men så hände det till sist. Ja äntligen hände det.

–Jag får bollen från Bonny och springer ned mot kortlinjen och fintar bort två stycken. Jag skulle passa snett inåt bakåt, men det blev snett framåt i stället, berättar Mikael Ek.

Det misslyckade passet från en vänsterposition nära mål gick i stället in vid första stolpen. Glädjen var total på planen, vid bänken och på läktaren när Mikael Ek med 20 minuter kvar av matchen gjorde 1-0 till Älgå.

Det var ett mål som alla inblandade och närvarande behövde för att förhindra nervositeten från att ta överhand. Mer mål framåt behövdes dock för att undvika ett skräckscenario där Sifhälla på matchens sista spark kvitterar till 1-1. Eller något i den stilen.

Ännu ett glädjevrål utbröt för ett ögonblick då Peter Ek sköt bollen i mål, men han dömdes bort för att ha varit offside.

Spänningen kvarstod alltså samtidigt som man gick in i sista kvarten. Med cirka tio minuter kvar kom äntligen avgörandet då Mikael Ek gjorde 2-0. Ett mål som utlöste suckar av lättnad och segerkänslor.

Himlen var klarblå och solen värmde på eftermiddagen den 13 september 2014. Dagen då Mikael Ek blev fri framför mål och drog målvakten åt vänster, åt höger, åt vänster, åt höger och dundrade in 3-0.

–Jag tog för mycket tid på mig kändes det som. Efter tre-fyra skottfinter la jag in den bara, säger skyttekungen.

Domaren blåste av matchen och för första gången på nio år stod Älgås herrlag som seriesegrare. Glädjen var stor, men framför allt var det en enorm känsla av lättnad som lade sig över konstgräsplanen. Det var inte bara spelarna själva som var mentalt utpumpade efter denna rackarrysare.

–Det känns helt jävla underbart! Detta har vi kämpat för sen i vintras, säger Bonny.

Sedan lång tid tillbaka har toppstriden i den västra herrsexan varit en duell mellan Älgå och Årjäng. Startskottet för det avgörande och mest intensiva skedet var förlusten på bortaplan mot Årjäng.

–Vi har varit piskade att vinna sen dess, menar lagkaptenen.

Vad är det då med detta Älgålag som lyckats med detta?

–Vi har en jävla lagsammanhållning. Det är många som är med på träningarna och så har vi spetskompetenser.

Mikael Ek är givetvis det mest talande exemplet på detta som alltså avgjorde med ett äkta hattrick. Men det krävs även spetskompetenser vid sidan av planen för att ett lag ska bli lyckosamt.

–Vi har lagledare och tränare som gör att det blir roligt, säger Bonny och fortsätter:

–Det är svårt att hålla motivationen uppe ibland, men vi har vunnit ändå. Då vinner man en serie.

Männen vid rodret den här säsongen har varit Reine Berntsson, Daniel Schröder och Mikael Jakobsson.

Älgåtränaren Reine Berntsson hissas.

–Jag har hållit på med det här i så många år, men jag mådde så dåligt i natt och i morse, medger Reine.

Säsongen 1953/54 var första gången Älgås herrlag vann en serie. Sedan har det hänt vid ytterligare sju tillfällen. 1963, 1969, 1971, 1983, 2003, 2005 och nu 2014.

Daniel Schröder

Mikael Jakobsson